adn

”Äntligen. Äntligen en chans att pusta ut och vila ögonen från det falska eländet.”

Ja, det är så jag tänker varje gång jag sjunker ner i min säng, som är den tryggaste platsen på jorden. Där kan jag filosofera om allt mellan himmel och jord. T. ex om de jobbiga fjortisarna som ses som galljonsfigurer av majoriteten på skolan. De skrattar högt medan de svänger med det sönderplattade håret. De putar med läpparna och leker upptagna när killar börjar prata med dem. Ibland kan en våg av vemod skölja över mig, som talar om att jag ska gå till den nobbade killen och trösta honom. Inte för att jag bryr mig egentligen. Inte mitt fel att de låter sig förödmjukas av de föraktfulla bimbotjejerna. Men det som stör mig mest är att denna process fortsätter, denna svårdefinierade och irritabla process. Varför kan de bara inte inse att de mänskliga barbiedockorna söker bekräftelse? De bygger upp en fasad som är falsk. En fasad som blir allt kompaktare och kompaktare för varje dag som går. Tillslut lurar de sig själva och glömmer bort vilka de egentligen är. 

När det förekommer som mest skvaller bland det åtråvärda gänget brukar jag dra mig undan. Jag orkar inte konfrontera deras brunkrämsansikten. Just därför sätter jag mig på mitt hörnskåp och kurar in mig mot väggen, drar upp min ipod ur fickan och sätter på ”Hardest part” med Coldplay. Plötsligt avlägsnar jag mig från den falska verkligheten helt och hållet. Det känns så bra att komma iväg. Komma iväg till ingenstans. Att bara sitta där och avnjuta de magiska tonerna känns så bra, så fruktansvärt bra. Det är nu jag brukar föreställa mig att jag är med i en musikvideo där jag springer. Springer och springer, utan att veta vart. Sen hamnar jag bara där. På en okänd plats där alla är medvetna om vilka de är och vilka de vill vara.