Du
Nej, för jag vill inte tänka på dig och jag vill inte vara omringad av ett hav av känslor. Ett hav som är gjort av mina känslor för dig. Att det skulle bli så här, tänka sig, att vi skulle träffas igen och försonas vid det tillfälle då explosiviteten är som mest påtaglig. Kan liksom känna av hur dina tankar om mig sätter vibrationer genom hela min kropp, för mig närmare mot dig, så nära att jag står precis framför dig och endast våra tår gör det omöjligt för oss att förenas. Så har det väl alltid varit under de år då vi haft våra sporadiska möten. Vi båda vet att vi inte kan gå längre även om vi skulle vilja fara till stjärnorna tillsammans. Men motståndskraften går inte att smula sönder, och det är vi som har konstruerat den, byggt upp den tillsammans. Vi båda vet hur den funkar och vill därför inte riskera att tillföra den instabilitet som ibland kan ta form då man utför ogenomtänkta gärningar. Och det är just denna kraft som för oss samman, utan motståndet hade vi aldrig stått kvar på samma ställe som vi gör nu, med våra tåspetsar snuddandes vid varandra.
