adn

Jag finner kärleken väldigt fin. Särskilt när jag tänker på de fina delarna av kärleken. Då kärlek stavas KÄRlek och inte kärLEK. KÄRlek för mig är dubbelänglar i snön, obäddade sängar, rosiga kinder och rufsigt hår. När man inte kan sluta kolla på varandra och den där magnetiska dragningskraften som för en framåt mot den man tycker om.

  kärLEK då? Vad är det? Det är när den ena i paret är alldeles jättekär, så kär att den blundar för vad den andra gör, även om det är fel. Även om den som gör fel är otrogen och bara kan tyda ordet "lek". Bokstäverna blir stora i självaste ordet "kärlek" med tanke på att det är det som formar relationen mellan paret. För inte kan den ena känna sig lycklig medan den andra leker med ens känslor.

Sömnlösa nätter, blöta kuddfodral, kronisk hjärtkramp, oärliga leenden, "det är okej", klump i magen och ett evigt åskmoln som vilar över ens själ.

Ånger för stunden, reserv, bli älskad av många samtidigt, komma hem sent, djupa suckar, "äsch" och osäkerhet.

Den lycklige är egentligen inte så lycklig. Han, för det är väl oftast en han vi tänker på? I filmer och böcker är det till mesta dels killar som är otrogna. I alla fall, han känne sig fylld av skuld och vet om att han gör är fel. Han vet om att bakom ett "det är okej" gömmer sig ett bristande hjärta. Det är då de djupa suckarna uppenbarar sig och osäkerheten dansar förbi.

Kärlek behöver inte alltid vara en fin känsla. Kärlek kan också vara hat mellan två personer som älskar varandra till den punkten att de vill strypa varandra till sista andetaget. Det tycker jag är fint. Det är fint att ettord kan innefatta så många känslor, namn, ansikten och färger.

Kärlek är riskfyllt och kan ta många liv. Suicidal kärlek. Jag associerar det till Romeo och Julia, då Julia tar livet av sig för att slippa gifta sig med personen hon inte älskar. Romeo var den som hon ville dela sitt liv med. Här är kärleken lite smått galen. Julia tar livet av sig trots att hon älskar en person så djupt, som älskar henne tillbaka. Men hon vill offra sitt liv ändå. Hon orkar inte stå mellan två hjärtan när hon redan vet vilket hon tillhör.

  Ur denna galna känsla kan impluser växa fram. Impulserna kan både vara bra och dåliga. Ur olycklig kärlek kan självmordsimpulser växa fram, medan lycklig kärlek kan medföra impulsstyrda resor till främmande platser.

Även om det är så fyllt av risker så är det något utav det vackraste jag vet. Det behöver inte betyda "pojkvän-flickvän-kärlek", det kan vara så himla mycket mer. Kärlek kan vara två kompisar som sitter i ett träd och blickar ut över den oranga horisonten. Kärlek kan vara fotbollsträningar som utövas fem gånger i veckan. Kärlek kan vara gulnade polaroidbilder från din mammas tonår.

Jag är säker på att alla upplevt den där kittliga känslan i bröstet någon gång. Det är en känsla som inte riktigt går att beskriva med ord. Föreställ dig att du bär på en klump i magen och klumpen plötsligt lossnar och du känner dig friare är någonsin. Lägg sedan till känslorna du får av att tänka på allt du gillar. Precis så känns det. Eller nästan.

  Som sagt kan mycket smärta orsakas också. Men frågan är om alla de underbara vibrationer du fått inom dig är värda den risken. Tänk om du känt sig som den lyckligaste individen på jorden under flera år och plötsligt besvaras inte dina vibrationer. Känslan är inte ömsesidig längre. Ett svart hål öppnas inom dig och regnbågarna, de söta smakerna och fjärilarna lämnar dig. Och där står du. Tom och livlös. Allt det vackra som har byggts upp inom dig med hjälp av den älskade släpptes ut på mindre än en minut. Du kommer förbli tom och livlös under en ganska lång period, men var inte orolig, det går över efter ett tag. När du lämnat det bakom dig kommer du se tillbaka och tänka: "Åh, så fint det var" eller "Den känslan kommer jag leva på länge". Det man inte dör av gör en starkare. Du har haft turen att erfara den fina känslan. Du har också känt på hur det är att bli sårad.

  Föreställ dig en våg. En sådan där antik våg med två delar. På den ena sidan ligger all smärta och på den andra sidan ligger alla kärlekskänslor som du upplevt. Vilket väger mest tror du? Jag tror på det sistnämnda. Det är det du kommer bära med dig. Det är det du vill bära med dig.

Vi, människor, funkar på det viset. Det som känns bäst prioriteras. Att tänka tillbaka på saker som fick oss att brista är inget som önskar fastna på hjärnan. Ibland förföljer det oss. I den situationen vaknar den abstrakta skölden till liv. Skölden som är gjort av unikt material som bara du har. Material som bygger på oförglömliga och underbara minnen. Denna sköld pressar bort den ihärdiga sorgen som vill sätta prägel på vår tillvaro. Det goda slukar det onda. I samma stund sköljs tacksamhetens våg över oss.