Ester
| ”Sänk!” skrek mamma från nedanvåningen. Jag höjde. ”Men sääänk då!” Volymen var nu på max. Mitt hjärta dunkade i takt med trumslagen och basen vibrerade genom hela min kropp. Jag sträckte ut mina armar och snurrade runt. Blev alldeles yr. Precis som tonårslivet. För det är ju det. Så jävla crazy. Sängen tog emot mig i fallet. Mitt namn är Ester. Jag bor i en gammal lägenhet med högt tak och rött trägolv tillsammans med min rödhåriga mamma i London. Mamma kan vara ganska nojig ibland. Hon brukar bli irriterad för småsaker. Som nu till exempel, när jag spelar hög musik och förstärker min roll som tonåring. Tycker den är fin. Tonåren. Den blir extrafin med en kärlekskompis. För det är precis det han är, en KK. Vi har känt varandra i tre år snart. Jag och Anthony, Anthony och jag, fast inte med något hjärta mellan namnen. Jag och mamma har gjort om vår nedanvåning till ett kafé med personliga prylar lite över allt. Det hänger inramade klädesplagg från 70-talet på väggarna som mamma och hennes kompisar använde. Allt från korta lädershorts till blommiga klänningar. Ibland anar jag en glimt av nostalgi i mammas ögon då hon blickar ut över de färgrika kaféväggarna. ”Carpe diem”, brukar jag tänka då. Varje dag ska bli ett minne som klistrar sig fast på näthinnan. Skolan intresserar mig inte mycket. Känns mest som slöseri med tid. Det är verkligen inget som jag vill ha på min näthinna. Mitt liv ska vara smutsiga tygskor som trampat på okända marker, spontana tatueringar, läppar som smakar hallon, gamla filmer, fingrar mellan rufsiga lockar, adrenalinkickar, solbrända ben, glädjeskrik, resväskor med klistermärken, nakna ryggar, nakenbad och bisarra fester. Kort sammanfattning: allt annat än vad skolan har att erbjuda. Sommarens skratt har börjat eka i mina öron och jag känner mig mer levande än någonsin. Ibland önskar jag att mina ögon kunde fotografera och filma, och därefter spara det fina som vittnats i mitt huvud, så att det kan spelas upp på begäran. Just nu önskar jag mig solvärmda ryggkotor. Anthonys ryggkotor. Det var förra sommaren som vi låg i min säng efter att ha älskat på det röda kafégolvet. Sommarlovsstålarna trängde sig igenom de bruna persiennerna och nådde hans fjäderbleka rygg. Jag hade inte sovit en blund sen vi slutade. Mitt pekfinger dansade längs med hans rygg, nuddade vid varenda ryggkota som var alldeles varm. Jag rös trots att jag badade i en solfläck. Sweet Baby J har de finaste händerna i världen. Han är alltid först med att ha det speciella neonfärgade nagellacket och de coolaste ringarna. Sweet Baby J heter egentligen inte Sweet Baby J, utan Jeremy. Han avskyr det namnet. Det är inte tillräckligt divigt. Ett typiskt tecken på att Jeremy inte bryr sig om vad andra tycker om honom. Jag menar, vilken nittonårig kille väljer att kalla sig själv för Sweet Baby J? Han är en sann vän som för alltid kommer att existera hos mig. När tårarna rinner längs med mina kinder smakar han på dem och säger att jag borde spara dem för mig själv och inte slösa på dem i onödan. Då skrattar jag och frågar om man kan vara kär i kärleken. ”Ja” svar han då. ”Ja, det kan man verkligen.” Hans färgsprakande fingrar nuddar vid min kind och tar emot nya tårar som trängs med varandra. TEENAGE YEARS = BEST & WORST TIMES OF OUR LIVES |
Kommentarer
Postat av: sofia
Allvarligt? FYFAAAAAAAAN vad bra du skriver :O:O:O
Trackback
